Det visar en studie gjord bland vårdpersonal av Erika Wall vid Institutionen för hälsovetenskap vid Mittuniversitetet. Ett trettiotal medarbetare – i huvudsak undersköterskor, sjuksköterskor och läkare – har djupintervjuats i studien, ”Vårdpersonalens coronavardag”. I en första rapport ”Hellre en rimlig jobbsituation än applåder” ur materialet har hon fokuserat på svaren på frågan om vad arbetsgivare och omgivande samhälle bör känna till om arbetsvardagen i vården.
– Trots att jag ställde frågan just så fokuserade svaren väldigt tydligt på arbetsvillkoren och bristen på skyddsutrustning, som vid den tiden var stor på många håll, säger Erika Wall till Kvalitetsvård.
I studien ingår personal inom såväl sluten som öppen vård, både offentlig och privat. De flesta arbetar på sjukhus, men även medarbetare i kommunal vård och omsorg ingår. De som kände sig mest bortglömda var de som arbetade i den kommunala sektorn.
– I efterhand har det ju talats mycket om de särskilda boendena för äldre, men lika bortglömda kände man sig på till exempel LSS-boenden.
Brist på skyddsutrustning var en viktig fråga, en annan brist på testning. Kolleger som var sjuka fick inte testa sig, och det fanns en oro att det fanns smitta på arbetsplatsen utan att det gick att bekräfta.
Något som flera är ense om i studien är att beslutsgångarna kortades och att detta var något positivt. ”Beslutsvägarna är kortare nu. Saker behöver inte avhandlas i möten i hundra år, utan när man belyser någonting som ett problem så får man gehör för det på en gång”, sa en av de intervjuade.
Bättre förutsättningar och bättre stöd för att kunna bedriva en hållbar hälso- och sjukvård återkom flera av de intervjuade till som sitt främsta önskemål. Flera påpekade att problemen inte var nya, utan att de länge hade haft en hög arbetsbelastning.
– Men det är också flera som uttrycker en optimism om att det fokus som coronapandemin har satt på sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden kommer att leda till en förbättring. ”Nu ska de väl ändå förstå” säger någon.
En intervjuperson summerar vad hen vill säga till beslutsfattare såhär:
” Om folk ska orka både nu och framåt så behöver samtalen redan nu äga rum hur om man ska organisera vården framåt. För människor höll på att gå under i tio års tid innan den här pucken. Nu mobiliserar alla och det är jättevackert att se, men det får inte falla i någon slags dikesren efter det här. Det som görs nu, det behöver på något sätt respekteras på ett mycket högre plan. Det är min känsla och det skulle jag vilja säga till dem som bestämmer.”
Och en annan, i den tid då stora stödpaket till det övriga samhället lovades över hela Europa:
” Ja, och kan man sjösätta 300 miljarder varannan dag i stödpaket, ja, då vore det väl fan om man inte kunde se till att ha en rimlig vård i vårt dagliga, innan och efter en sån här … det finns uppenbarligen resurser när det kniper.”
Erika Wall går nu vidare med materialet och kommer att fokusera på fler aspekter av sjukvårdens vardag under pandemins inledning.