Inga produkter i varukorgen.
Maktskifte från regioner till staten – Norges ”big bang” reform
Vårdmodeller Ska svensk sjukvård förstatligas? Frågan har utretts och avråtts. Men i Norge har staten haft huvudansvaret över specialistvården i över 20 år – här är effekterna.
Att förstatliga den svenska sjukvården har varit uppe på den politiska tapeten ett tag. I Tidöavtalet fanns en punkt som fastställde att frågan om en helt statlig sjukvård skulle utredas, och en kommitté tillsattes 2023. Den presenterade sina slutsatser sommaren 2025. Resultatet blev att inget förslag lades fram där kommittén avrådde även från en delvis statligt styrd hälso- och sjukvård.
Någonting är fel
Du är inloggad som prenumerant hos förlaget Pauser Media, men nånting är fel. På din profilsida ser du vilka av våra produkter som du har tillgång till. Skulle uppgifterna inte stämma på din profilsida – vänligen kontakta vår kundtjänst.
Kvalitetsvård.se premium
Läs vidare – starta din prenumeration
Redan prenumerant? Logga in och läs vidare.
– Nu är det här prövat och analyserat, och i mina ögon är det spiken i kistan för ett statligt huvudmannaskap, sa kommittéledamoten Fredrik Lundh Sammeli (S) till SVT efter att resultatet presenterats.
Men Kvalitetsmagasinet passar ändå på att snegla västerut, mot Norge, för att se hur deras sjukhusreform landat. På plats på Kvalitetsmässan i Göteborg är Lasse Einarsson, utredare på SKR som undersökt frågan och berättar om resultaten.
Sjukhusreformen, som enligt Lasse Einarsson internationellt kallats för ”big bang-reformen” på grund av sin omfattning, centraliserade mandaten för den norska specialistsjukvården.
Reformen genomfördes 2002 och gav staten huvudmannaskapet som tidigare legat hos regionerna. Hundratusen medarbetare och 60 procent av regionernas budget bytte ägare under loppet av endast ett år.
– Samtidigt valde Norge att organisera specialistvården som en bolagskoncern, direkt styrd av hälso- och sjukvårdsdepartementet i nedstigande led – starkt inspirerad av det privata näringslivet, säger Lasse Einarsson från scenen.
Motiven bakom reformen var att minska regionala skillnader och köer samt att skapa en tydligare ansvarsfördelning. Ett återkommande problem var att regionerna menade att budgeten var för liten, medan staten ansåg att regionerna ständigt drog över sina ramar.
Men redan innan dess, mellan 1998 och 1999, infördes en ny finansieringsmodell inspirerad av vågen av New Public Management.
– När man analyserar reformens effekter är det viktigt att känna till den då nya modellen, som införde prestationsbaserad ersättning. Det innebar att ju mer vård, fler behandlingar och fler mottagningsbesök som utfördes, desto mer pengar fick sjukvården, förklarar Lasse Einarsson.
Resultatet av reformen – positivt och negativt
Resultaten efter omstruktureringarna visade sig ha både positiva och negativa effekter.
– Vissa studier visar att produktiviteten ökade med 25 procent över 15 år. Det statliga överseendet gjorde det möjligt att koncentrera vissa behandlingar till specifika sjukhus, vilket ökade kvaliteten. Ansvarsfördelningen har också blivit tydligare och satte punkt för det ”svartepetterspel” som tidigare präglade finansieringen av specialistvården.
De negativa effekterna handlade bland annat om att samordningen mellan specialist- och primärvården inte blivit så bra som man hoppats.
– Frågar man sjukhusläkarna har det blivit svårare att prioritera patienter. I ett system baserat på prestation uppstår nya incitament till att prioritera patienter med lättare behov för att få högre ersättning, snarare än dem med störst behov, säger Einarsson.
Norge trodde också att statens övertagande skulle underlätta genomförandet av obekväma politiska beslut, som att lägga ned sjukhus eller spara in där det behövdes. Men så blev det inte.
– Resultatet kan snarare beskrivas som ett demokratiskt underskott i specialistvården, eftersom mycket makt nu koncentreras till styrelsenivån i den statliga ”bolagskoncernen”.
Och väntetiderna? De har visserligen minskat kraftigt men troligen inte som en följd av förstatligandet, utan redan efter införandet av den nya finansieringsmodellen på 1990-talet.
– Som en avslutande reflektion skulle jag säga att den viktigaste effekten var att ansvarsfördelningen förtydligades. Men de flesta effekter är svåra att direkt koppla till själva förstatligandet. Mycket tycks snarare bero på andra delar av reformen, inte minst finansieringsmodellen, som egentligen inte var en formell del av förändringen 2002.
