Nya regler för nära vård 2026 – det här gäller för kommuner och regioner

Den 1 juli 2026 trädde nya regler för god och nära vård i kraft. Lagändringarna innebär både nya krav och tydligare ansvar för kommuner, regioner och vårdgivare. Här är förändringarna som ska stärka samverkan, kontinuiteten och patientsäkerheten i den kommunala hälso- och sjukvården.

Riksdagen beslutade i februari 2026 om nästa steg i omställningen till en god och nära vård. Förändringarna berör hälso- och sjukvårdslagen, patientlagen och tandvårdslagen och började gälla den 1 juli.

Målet är att primärvårdens uppdrag ska bli tydligare och att patienter som får kommunal hälso- och sjukvård ska få bättre tillgång till medicinsk kompetens. Reglerna berör bland annat samverkan mellan kommuner och regioner, medicinska bedömningar dygnet runt, fast vårdkontakt och kommunernas ansvar för rehabilitering.

Kommuner och regioner får ett tydligare gemensamt ansvar

En central del av de nya reglerna är att kommuner och regioner ska samverka i planeringen och utvecklingen av hälso- och sjukvården.

Samverkan ska utgå från invånarnas behov och omfatta såväl regional som kommunal primärvård och den specialiserade vården. Syftet är att skapa en mer sammanhållen vård och öka patientsäkerheten, inte minst när patienter flyttas mellan olika vårdnivåer och huvudmän.

För verksamheterna innebär förändringen att samverkan inte bara kan bygga på enskilda kontakter eller tillfälliga projekt. Ansvar, informationsöverföring och gemensamma arbetssätt behöver hålla även när patienten skrivs ut från sjukhus, får vård i hemmet eller har samtidiga insatser från flera aktörer.

Medicinsk bedömning ska erbjudas dygnet runt

Patienter inom kommunal hälso- och sjukvård ska vid behov kunna få en medicinsk bedömning av både sjuksköterska och läkare oavsett tid på dygnet.

Kommunen ansvarar för att sjuksköterska finns tillgänglig i den utsträckning som krävs för att möta patienternas vårdbehov. Regionen ansvarar på motsvarande sätt för att patienter ska kunna få en medicinsk bedömning av läkare.

Bedömningen kan genomföras digitalt eller vid ett fysiskt besök. Organisationen måste dock säkerställa att det är möjligt för sjuksköterskor och läkare att besöka patienten när en fysisk undersökning behövs. Bemanningen behöver därför kunna hantera både planerade och oförutsedda vårdbehov under kvällar, nätter och helger.

Kravet omfattar bland annat personer som får kommunal hälso- och sjukvård i särskilt boende, LSS-boende eller ordinärt boende.

Fast vårdkontakt blir huvudregel

Patienter inom kommunal hälso- och sjukvård ska tilldelas en fast vårdkontakt, om det inte är uppenbart att behovet saknas.

Det är verksamhetschefen som ska utse kontakten, som måste vara legitimerad inom ett hälso- och sjukvårdsyrke. Den fasta vårdkontakten ska bland annat planera, samordna och följa upp patientens kommunala hälso- och sjukvårdsinsatser.

I uppdraget ingår också att hålla patienten och närstående informerade och att samarbeta med exempelvis patientens fasta läkarkontakt, omsorgskontakt och andra berörda verksamheter.

Bestämmelser om fast vårdkontakt har funnits tidigare, men har enligt Socialstyrelsen tillämpats i begränsad omfattning inom den kommunala hälso- och sjukvården. Genom lagändringen blir kravet tydligare.

Patienten ska veta vem som ansvarar

Informationskraven skärps samtidigt. Patienten ska få veta namnet på sin fasta vårdkontakt och fasta läkarkontakt. Det räcker alltså inte att bara upplysa om att en kontakt har utsetts.

Patienten ska också få information om hur de fasta kontakterna och de berörda vårdenheterna kan nås. Informationen behöver anpassas efter patientens förmåga att ta till sig den.

För kommuner, regioner och vårdgivare innebär det ett behov av fungerande rutiner och informationskanaler. Det behöver också vara tydligt vem som ansvarar för att informationen lämnas och hålls aktuell.

Varje kommun ska ha en MAR

Varje kommun ska nu ha en medicinskt ansvarig för rehabilitering, MAR. Funktionen ska innehas av en legitimerad arbetsterapeut eller fysioterapeut.´

MAR ska bland annat säkerställa att det finns fungerande rutiner för rehabilitering, habilitering samt förskrivning och användning av hjälpmedel. Syftet är att stärka kommunernas medicinska kompetens och skapa bättre förutsättningar för ett systematiskt och patientsäkert rehabiliteringsarbete.

För att förändringen ska få effekt behöver kommunerna samtidigt tydliggöra hur MAR-funktionen förhåller sig till verksamhetschefer, medicinskt ansvariga sjuksköterskor och övriga delar av organisationen.

Primärvårdens ansvar för psykisk ohälsa förtydligas

De nya reglerna tydliggör även att primärvården ska möta vanligt förekommande fysiska och psykiska vårdbehov.

Personer med psykisk ohälsa behöver ofta insatser från flera aktörer. Därför ställer förändringen krav på samordning mellan exempelvis vårdcentraler, kommunal hälso- och sjukvård, psykiatri och socialtjänst.

Huvudmännen behöver också se över om deras arbetssätt, kompetens och uppföljning ger samma förutsättningar att möta psykiska vårdbehov som fysiska.

I lagstiftningen ersätts dessutom termen hemsjukvård med hälso- och sjukvård i hemmet.

Förändringen innebär inte att kommunernas ansvar utökas. Syftet är i stället att markera att vård som ges i patientens bostad inte är en separat vårdform. Samma krav på kvalitet, kompetens och resurser gäller oavsett om vården ges på ett sjukhus, i ett särskilt boende eller i en persons vanliga hem.

Genomförandet avgör om kvaliteten ökar

De nya reglerna ger tydligare ansvar, men de löser inte automatiskt problemen med bristande kontinuitet eller svaga övergångar mellan olika delar av vården.

Kommuner, regioner och vårdgivare behöver bland annat se över bemanning, avtal om läkarmedverkan, ansvarsfördelning, informationsöverföring och rutiner för fasta vårdkontakter. Lagändringarna kan även påverka avtal och förfrågningsunderlag när privata vårdgivare anlitas.

Den avgörande kvalitetsfrågan blir därför inte bara om nya rutiner har tagits fram. Verksamheterna behöver också följa upp om patienterna faktiskt får snabbare medicinska bedömningar, bättre kontinuitet och en mer sammanhållen vård.