Äntligen debatt om vårdens styrning – men hur blir vården bättre?

Vårdfrågor rankas högt i de mätningar jag tagit del av när väljarna får svara på vilka frågor som är viktigast inför valet.

Ändå har de varit märkligt frånvarande i valrörelsens stora debatter.

För några veckor sedan bevakade jag Expressens och Dagens Industris två timmar långa partiledardebatt. Välfärden hann knappt nudda scenen. Efteråt uttryckte flera partiledare själva en besvikelse över att frågorna inte fått större utrymme.

Jag delade den frustrationen och skrev en krönika om varför vården har så svårt att passa in i den rappa form som präglar den typen av debatter.

Den kan du läsa här:

Men vad händer när valdebatten faktiskt får handla om välfärden?

Nu har vi fått ett svar.

När socialminister Jakob Forssmed (KD) och Lawen Redar (S) möttes i tidningen Fokus debatt om välfärden blev en av valets viktigaste skiljelinjer plötsligt mycket tydligare.

Och det var på tiden.

Det är synd att det skedde på en förhållandevis liten debattscen. Tidningen Fokus arrangerade en publik debatt som också livesändes, men med tanke på hur kärnfull diskussionen blev hade jag gärna sett samma samtal i Agenda eller någon av valrörelsens stora tv-kvällar.

Det är här skillnaderna spelar roll – på riktigt

För här handlade det inte bara om vem som lovar flest miljarder till vården.

Det handlade om vem som ska styra den.

Jakob Forssmed pekade på vårdköer, regionala skillnader, journalsystem och ojämlik vård som skäl för ett mer sammanhållet nationellt ansvar, där staten får större möjlighet att styra över resurser och organisering. Bakom resonemanget finns också KD:s sedan länge uttalade ambition att avskaffa regionerna och gå mot ett mer sammanhållet statligt system.

Redar accepterar samtidigt behovet av större nationell samordning på vissa områden, men drar gränsen långt före ett sådant förstatligande. Socialdemokraternas svar är i stället starkare primärvård, fast läkarkontakt och bättre ekonomiska förutsättningar för regionerna.

Grundplattan för en S-ledd vård ska vara en starkare finansiering av välfärden, bland annat genom höjd skatt. Hon menade att reformutrymmet minskar när man fokuserar ”för mycket” på att sänka skatterna. Det som återkom från Lawen Redar var också arbetsvillkoren för de vårdanställda – att det finns en stress hos personalen som bärs upp av en känsla av att man inte räcker till.

Därmed blev också den ekonomiska konflikten intressantare än den vanliga valrörelsediskussionen om vem som har störst reformutrymme.

Det här är skillnaderna som spelar roll på riktigt.

Forssmed pekade på Sveriges relativt låga statsskuld och ekonomiska tillväxt, i EU-jämförelse. Redar hävdade i stället att regeringen och KD saknar finansiering för de reformer de lovar.

Men under den diskussionen fanns en större fråga, enligt Forssmed.

Hur länge kan staten skjuta till allt mer pengar till ett vårdsystem som fortfarande styrs av 21 regioner?

Jakob Forssmed återkom under kvällen till just den motsättningen. Staten står redan för en betydande del av regionernas finansiering, samtidigt som det direkta inflytandet över hur pengarna används är begränsat. För KD blir det ytterligare ett argument för att själva konstruktionen behöver förändras.

Vårdkonflikten som Sverige behöver

För Socialdemokraterna är slutsatsen en annan. Regionerna behöver bättre och mer långsiktiga förutsättningar, inte avskaffas. I stället för det som man beskriver som kortsiktiga satsningar för att få resultat i exempelvis kortare vårdköer.

Efter debatten fick jag möjlighet att prata enskilt med båda företrädarna. Om något blev skiljelinjen ännu tydligare då.

KD vill avskaffa regionerna och S vill inte gå i den riktningen.

Det kan låta nästan självklart när det skrivs så svart på vitt. Men i en valrörelse där vårdpolitiken ofta reduceras till fler vårdplatser, kortare köer och fler anställda är det en betydligt större konflikt än så.

Det handlar om själva arkitekturen för svensk sjukvård.

Vem ska ha ansvaret? Vem ska finansiera systemet? Hur mycket variation mellan olika delar av landet är acceptabel? Och när nationell samordning inte längre räcker – är nästa steg då statligt huvudmannaskap?

För första gången under den här valrörelsen tycker jag att de frågorna faktiskt låg öppet på bordet. Det är vårdkonflikten Sverige behöver ha.

Och med drygt en vecka kvar till valet innebär den också något ganska grundläggande: I vårdfrågan spelar rösten faktiskt roll.