När jag äntligen litade på vården försvann min vårdcentral

När jag flyttade till Stockholm i januari 2020 skrev jag in mig på de närmaste vårdenheterna. Sedan dess har jag flyttat runt och bytt vårdcentral flera gånger. Jag har haft en del besvär som man kanske inte förväntar sig i 25-årsåldern, men har oftast fått ett gott bemötande och den hjälp jag har behövt.

Det senaste året har jag genomgått en stor hälsoresa och gått från kraftig övervikt till någon form av normalvikt. Till min hjälp hade jag den lokala vårdcentralen, som hade en mottagning i närhet till mig men också erbjöd hembesök.

Vårdcentralen stöttade mig med kostråd och uppföljning då jag hade tackat nej till viktminskningsmedicin. När jag arbetade hemifrån kunde personalen besöka mig i hemmet, vilket sparade tid och gjorde vården lättare att få in i vardagen. Jag byggde upp ett förtroende för läkarna och har mycket att tacka dem för.

Efter att jag hade minskat min kroppsvikt med ungefär 25 procent bedömde vi att de regelbundna besöken inte längre behövdes. Ett sista uppföljande besök bokades några veckor senare.

Samma dag som besöket skulle äga rum fick jag först en bekräftelse på att vi skulle ses som planerat under eftermiddagen. Senare kom ett nytt meddelande i vårdappen: Bolaget som drev vårdcentralen hade gått i konkurs med omedelbar verkan. Besöket ställdes in och mitt ärende avslutades.

”Vi vill informera dig om att [bolagets namn] inom kort kommer att avsluta sin verksamhet, då företaget har försatts i konkurs. Vi förstår att detta kan väcka frågor och beklagar den situation som uppstått. Ditt pågående ärende hos oss avslutas därför”, stod det bland annat i meddelandet.

Ska man behöva välja vårdgivare efter årsredovisningen?

Jag uppmanades också att genast lista mig hos en annan vårdcentral för att få fortsatt uppföljning. Där stod jag med en inställd läkartid och min journal i handen. Som tur var mitt ärende inte akut. Men händelsen säger mycket om sårbarheten i systemet.

Min första reaktion var chock. Vad skulle hända med de trevliga och duktiga läkarna som hade tagit hand om mig? Skulle jag nu behöva börja om och söka hjälp någon annanstans?

Bolaget fick också stänga sin enhet i Västra Götaland. Bakom stängningen låg allvarliga brister, vilket medier i Sverige har rapporterat om.

Bristerna där är naturligtvis både beklämmande och allvarliga. Samtidigt fick jag ett bra bemötande och god hjälp under min hälsoresa. En stor fördel var den användarvänliga appen, där läkarna var aktiva och snabba med att svara.

Men en vårdgivare måste också vara tillförlitlig. När verksamheten försvinner från en dag till en annan påverkas patienternas tillit till vården som helhet.

Många människor känner rädsla eller obehag inför att söka vård. Jag har själv haft sådana tendenser tidigare i livet. När man väl har vågat ta steget, byggt relationer med läkare och blivit trygg med hur ens problem hanteras är det ett stort bakslag att plötsligt behöva börja om på en ny plats.

För mig blev konsekvenserna hanterbara. Jag mår bra och mitt ärende var inte akut. Men nästa patient kan befinna sig i en betydligt mer utsatt situation.

Ska det verkligen krävas att man läser en vårdgivares årsredovisningar innan man skriver in sig för att kunna känna sig trygg? Hade jag gjort det hade jag förmodligen förstått varför konkurshotet hängde över verksamheten som ett åskmoln. Men det är inte en rimlig uppgift för den som söker vård.

Jag ska kunna välja vård efter medicinsk kvalitet och bemötande – inte efter vilket bolag som verkar minst konkursmässigt. När en vårdgivare försvinner över en dag måste systemet bära kontinuiteten. Det ansvaret kan aldrig läggas på patienten.