Kommuner får nu anställa läkare – så kan vårdens ansvar och kvalitet förändras

Möjligheten är frivillig. Ingen kommun blir skyldig att anställa läkare, utan det är upp till varje kommun att bedöma om behovet och förutsättningarna finns.

Det här förändras när kommuner får anställa läkare

Tidigare har kommuner som huvudregel varit förhindrade att anlita läkare för patientnära kliniskt arbete. Kommunalt anställda läkare har kunnat arbeta i exempelvis strategiska eller samordnande roller, men inte behandla patienter inom den kommunala hälso- och sjukvården.

Det har funnits ett undantag. Om en region inte har uppfyllt sina skyldigheter enligt avtalet om läkarmedverkan har kommunen kunnat anlita läkare och kräva ersättning från regionen. Den möjligheten har dock använts i liten omfattning.

Den nya lagen innebär att kommunen inte längre behöver invänta en sådan brist för att anlita en läkare. Kommunen kan själv bestämma om en läkare ska anställas eller finansieras för patientnära arbete i den egna verksamheten.

Möjligheten omfattar bland annat hälso- och sjukvård i särskilda boenden, bostäder för personer med funktionsnedsättning, dagverksamheter och patienters egna hem när kommunen ansvarar för vårdinsatserna.

Regionens ansvar för läkarvården ligger kvar

Lagändringen innebär inte att kommunerna tar över regionernas ansvar för läkarinsatser i den kommunala hälso- och sjukvården.

Regionerna ska även fortsättningsvis avsätta de läkarresurser som behövs för att patienterna ska kunna erbjudas en god vård. Patienterna kommer också att vara listade vid en regional vårdcentral och ha sin fasta läkarkontakt där.

En kommunalt anställd läkare blir därmed en kompletterande resurs. Kommunen bestämmer vilka arbetsuppgifter och ansvarsområden läkaren ska ha och vilken kompetens som krävs för uppdraget.

Konstruktionen innebär större handlingsutrymme för kommunen, men skapar samtidigt en ovanlig ansvarssituation. Kommunens läkare kan arbeta patientnära, medan huvudansvaret för läkarmedverkan fortfarande ligger hos regionen.

Avtalen om läkarmedverkan ska bli tydligare

Reformen handlar inte bara om kommunernas möjlighet att anställa läkare. Regeringen eller en ansvarig myndighet får också rätt att meddela föreskrifter om hur avtalen om läkarmedverkan mellan kommuner och regioner ska utformas.

Regionerna är redan skyldiga att sluta sådana avtal med kommunerna. Avtalen ska reglera omfattningen och formerna för de läkarinsatser som regionen tillhandahåller inom den kommunala hälso- och sjukvården.

En statlig genomgång visade emellertid att endast nio av 21 granskade avtal tog upp vad som skulle hända om regionen inte klarade sitt åtagande. I vissa avtal kunde regionen dessutom få upp till tre veckor på sig att åtgärda en rapporterad brist innan kommunen fick anlita en annan läkare.

De kommande föreskrifterna kan bland annat behandla ansvarsfördelning, tillgång till läkare under jourtid, uppföljning av avtalen och vilka åtgärder som får vidtas när regionen inte uppfyller sina skyldigheter.

Närmare medicinsk kompetens kan stärka kvaliteten

Bakgrunden till reformen är att patienter inom den kommunala hälso- och sjukvården ofta är äldre, sköra eller har flera samtidiga sjukdomar. Vårdbehoven kan vara omfattande och förändras snabbt.

När läkarkontakten dröjer kan kommunens sjuksköterskor och omsorgspersonal ställas inför valet att fortsätta vänta eller skicka patienten till en akutmottagning. En läkare som finns närmare verksamheten skulle kunna ge snabbare medicinska bedömningar och mer direkt stöd till den övriga personalen.

En kommunalt anställd läkare kan också bidra med medicinsk kompetens i verksamhetens förebyggande arbete, läkemedelsuppföljning och kvalitetsarbete. Vilken nytta som skapas beror dock på hur rollen utformas och hur väl den integreras med regionens vårdcentraler och övriga vårdverksamheter.

Kritiker varnar för otydligt ansvar

En majoritet av remissinstanserna var negativa eller kritiska till förslaget. Bland kritikerna fanns SKR, flera regioner, kommuner och professionsorganisationer.

Kritiken handlar bland annat om risken för parallella organisationer och en otydligare ansvarsfördelning. Frågan blir vem som har mandat att fatta medicinska beslut när både en kommunal läkare och patientens regionala läkarkontakt är involverade.

Det finns också praktiska frågor om journalföring, tillgång till patientdata, provtagning, remisser, läkemedelsförskrivning och ansvar under jourtid. Kommunerna behöver även skapa förutsättningar för läkarnas fortbildning, forskning och kollegiala utbyte.

SKR har dessutom varnat för att kommuner och regioner kan börja konkurrera om samma begränsade grupp läkare. Skillnader i kommunernas ekonomi och rekryteringsmöjligheter kan också innebära att reformen används betydligt mer i vissa delar av landet än i andra.

Den nya möjligheten ger kommunerna ett verktyg för att stärka den medicinska kompetensen. Men om reformen ska höja kvaliteten behöver läkarnas uppdrag, mandat och samarbete med regionerna vara tydliga från början.

Annars finns en risk att ytterligare en aktör läggs till i en redan komplex vårdkedja – utan att patientens vård blir mer sammanhållen.