Inga produkter i varukorgen.
Därför är det så svårt att samverka i vården – så här trotsar du hindren
Samverkan
Otillräckligt innehåll i utbildningar, hierarkier och en lagstiftning som enligt vårdforskaren Christian Gadolin gjort frågan till ”allas ansvar, som är lika med ingens”. Att skapa samordning inom vården kan vara tufft. KV reder ut hur du gör det ändå.
Sveriges har en åldrande befolkning och vårdbehovet i samhället ökar, samtidigt ökar inte resurserna. Lösningen blev att effektivisera och utnyttja de kunskaper som redan finns genom att arbeta med vårdsamverkan i en högre grad än vad som tidigare gjorts.
Någonting är fel
Du är inloggad som prenumerant hos förlaget Pauser Media, men nånting är fel. På din profilsida ser du vilka av våra produkter som du har tillgång till. Skulle uppgifterna inte stämma på din profilsida – vänligen kontakta vår kundtjänst.
Kvalitetsvård.se premium
Läs vidare – starta din prenumeration
Redan prenumerant? Logga in och läs vidare.
– Efter att New Public Managements ekonomiska logik gjorde inträde i vården professionaliserades chefskapet. Så samordning, som den ser ut idag, har kommit först efter det att läkarens mandat minskat, förklarar Christian Gadolin docent i företagsekonomi och forskare inom vårdfrågor.
I och med skiftet har det dock varit svårt för utbildningsinstitutionerna och själva verksamheterna att hänga på, där samverkan inte lärs ut så mycket som det borde enligt Gadolin.
2023 var han och Annika Eklund, universitetslektor vid Högskolan Väst, huvudredaktörer till antologin: ”Samverkan i vården: från system till praktik”. En av anledningarna till att boken skrevs var att svensk litteratur om vårdsamordnad till stor del saknades.
”Behöver ske ett skifte i vad som anses viktigt att kunna”
– För en yrkesexamen finns gedigna krav på vilka kurser som ska ingå. Fackförbund och andra organisationer har dock ett stort informellt inflytande över utbildningsprogrammens innehåll. För att samordning ska prioriteras behöver det ske ett skifte i vad som anses viktigt att kunna. En sådan förändring kräver mycket lobbningsarbete och tid.
Vad är den viktigaste kunskapen som nyutbildade skulle behöva när de kommer ut i vården?
– En förståelse om sin egen kompetens och andras. Det är något som krävs för att veta när andra ska kopplas in och inte. Du måste veta både när din kunskap tar slut och när en annans bör ta vid, samt vilken denna person är.
Så blev effekten av nya lagen
2018 kom en ny lag, Lagen om samverkan, som skulle underlätta samverkan vid utskrivning från sluten hälso- och sjukvård där regionen fick ansvaret för tillkallning av så kallade SIP-möten. 2025 kommenterade sjukvårdsforskaren Ulrika Winblad lagen i Forte som bristfälligt implementerad och kallade samordningsarbete för vårdens ”Svarte Petter”.
– Den nya lagen pekar ut ett kollektivt ansvar mer än tidigare. Och då blir det ytterligare en svårighet med samverkan och samordning för om det är allas ansvar, är det lika med ingens ansvar på ett sätt.
Innan har Christian Gadolin gett ut en kurs om samordning tillsammans med sin medförfattare till antologin. Kursen var öppen för vårdgivare generellt men majoriteten som deltog var sjuksköterskor.
– Det blev ganska tydligt att sjuksköterskor ofta tar det ansvaret. Vi hade ingen läkare som var med på den kursen, vilket är supertråkigt för samverkanskompetensen hos läkare är också centralt.
Så skapar du bättre förutsättning för samverkan
Trots hindren kan vårdorganisationer ändå arbeta lokalt med frågan och förbättra vårdsamordningen direkt på plats.
– Personkännedom är otroligt viktigt. Man måste veta vilka sina kollegor är och inte bara se ett namn med ett telefonnummer på intranätet för då är chansen att man ringer mycket lägre. Då är det också mycket lättare att den andra väljer att svara och hjälpa.
Här gäller det för ledningen att ta sitt ansvar menar han.
– Det är verkligen ett medskick till chefer, även om det är jättesvårt när hälso- och sjukvården är så pressad som den är, att försök skapa möjligheter att mötas. Att ha arenor för samtal och dialog. Och arenor som tillåter att relationer bortom det strikt formaliserade utvecklas.
Vårdorganisationer behöver också vilja prioritera frågan och se den som viktig.
– Det är jättelätt att frågan försvinner i organisationerna, historiskt har vi kunnat se att någon utnämns till samverkansansvarig på papper utan att denne gör praktiskt skillnad.
