Filosofen Carissa Véliz påminner oss om att framtidsprognoser inte är neutrala. De påverkar våra beslut och därmed den framtid som faktiskt växer fram. Om vi fortsätter att styra vården med samma rädsla som färgar antaganden, samma stuprör och samma kontrollapparater, varför skulle då 2040 bli annorlunda?
Vården lider knappast brist på goda ord. Vi talar om personcentrering, tillit, säkerhet, samverkan och lärande. Ändå kan varje enhet följa sina rutiner och klara sina mätetal medan patienten faller mellan stolarna. När alla bara tar ansvar för sin del, vem ansvarar då för helheten?
Här behöver vi återupprätta vårdförståelsen: insikten om vad vården är till för, vilket värde den ska skapa och vilka förutsättningar professionen behöver för att lyckas tillsammans.
När regelefterlevnad förväxlas med kvalitet
Det är därför jag ifrågasätter SOSFS 2011:9 som utgångspunkt för framtidens kvalitetsledning. Föreskriften innehåller viktiga krav på samverkan och förbättring. Men när kvalitet definieras genom uppfyllelse av lagar, föreskrifter och beslut är risken att regelefterlevnad förväxlas med verklig kvalitet.
När en föreskrift definierar kvalitet som att uppfylla ”lagar, föreskrifter och beslut” (SOSFS 2011:9, 2 kap. 1§) sätter den en juridisk miniminivå. Men en miniminivå är ett golv, inte ett tak.
Risken jag belyser är att organisationer då gör golvet till sitt slutmål. Då kan en växande börda av lokala rutiner, kontroller och dokumentation skymma frågan: Blev vården faktiskt bättre för människan?
Lagar ska följas. Patientsäkerhet och rättssäkerhet får aldrig förhandlas bort. Men lagens krav ska byggas in som begripliga, stödjande spelregler, inte växa till parallella kontrollsystem som lägger friktion mellan professionen och patienten.
Kvalitet ska skapa kontroll – inte tvärtom
Jag vill se en ren ISO 9001:2026 som grunden för ett sammanhängande ledningssystem. Den nya standarden betonar ledarskap, kvalitetskultur, etik, risker och möjligheter.
Använd rätt kan den hjälpa oss att leda utifrån verksamhetens syfte och verkliga resultat. Missbrukad blir även ISO en papperstiger. Kvalitet ger kontroll, inte tvärtom.
Vi vet redan hur en bättre riktning ser ut. Esthermodellen frågar: ”Vad är bäst för Esther?” Åke Åkesson och medarbetarna i Borgholm visade hur kontinuitet, rimlig arbetsbelastning och samarbete kan ge professionen möjlighet att ta ansvar.
Russel Ackoff beskrev organisationen som människor med gemensamt syfte, arbetsfördelning, kommunikation och återkoppling. Elinor Ostrom visade hur ansvar kan bäras tillsammans utan att varje beslut måste samlas hos en chef.
Gott ledarskap är därför inte att kontrollera hur alla gör sitt arbete. Det är att skapa förutsättningar för människor att kunna, vilja och våga ta ansvar och att säkerställa att helheten fungerar när ansvar passerar organisationsgränser.
Tekniken ska anpassas efter vårdens behov
Vi behöver börja i rätt ordning:
Syfte → Värde → Riktning → Beteenden → Arbetssätt → Struktur → Teknik → Effektivisering.
Inte börja med IT-upphandlingen och hoppas att vården anpassar sig. E-hälsomyndighetens nya rapport visar hur inlåsning och bristande samspel mellan system hämmar utvecklingen.
Öppna, modulära lösningar ska öka vårdens samlade förmåga, inte styra hur professionen arbetar. AI kan förstärka denna förmåga, men på fragmenterad information och oklart ansvar riskerar den också att förstärka våra misstag. I komplex vård måste vi ständigt pröva, förstå och lära tillsammans.
SKR har hjälpt oss att lyfta blicken. Nu måste vi våga granska det som håller oss kvar. Framtiden kommer inte att skapas av ännu en kontrollapparat.
Den börjar när vi organiserar vården så att det blir lätt att göra rätt, för Esther, för professionen och för hela samhället.