Inga produkter i varukorgen.
När idéer faller som regn men fastnar i stupröret
CHEFREDAKTÖREN AI behöver att förbättringar får flöda fritt för maximal utveckling. Ändå hamnar många initiativ i avgränsade tunnor i den svenska vården. Kanske är det först när vi börjar skruva loss våra stuprör som utvecklingen kan ta nya vägar.
Det finns platser i svensk sjukvård där förbättringar samlas som regn i en vattentunna längst ned på ett stuprör. Idéerna ger just den verksamheten energi, hopp och förbättringar. Men allt stannar i det lokala ekosystemet.
Någonting är fel
Du är inloggad som prenumerant hos förlaget Pauser Media, men nånting är fel. På din profilsida ser du vilka av våra produkter som du har tillgång till. Skulle uppgifterna inte stämma på din profilsida – vänligen kontakta vår kundtjänst.
Kvalitetsvård.se premium
Läs vidare – starta din prenumeration
Redan prenumerant? Logga in och läs vidare.
Visst kan man drömma om att tunnorna ska vara sammankopplade, att vattnet ska kunna rinna vidare så att andra kan blomstra av samma lärdomar. Men fraser som ”Vi jobbar inte riktigt så hos oss”, ”Det där ligger inte i vår linje just nu” eller ”Det är nog bäst att det stannar i er verksamhet tills vidare” återkommer alltför ofta.
När jag läser hur Lorna Bartram och Markus Lingman beskriver AI-arbetet i vården i Ellinor Gotby Erikssons artikel känner jag igen mönstret som lyser igenom. För varje initiativ som tar fart finns risken att det hamnar i ännu en avgränsad vattentunna.
Just AI-utveckling sätter fingret på denna paradox extra tydligt. AI är en teknik som bygger på att data, idéer och förbättringar flödar fritt – från tunna till tunna för att fortsätta liknelsen. En investering i en tunna ger effekter i en annan. En klinik fångar upp regnet först – en helt annan ser blomningen.
Våg av förbättringar
Det handlar om relationer. Om varje verksamhets förmåga att hålla passagerna mellan tunnorna öppna; att våga se att den här teknikutvecklingen inte sker i isolerade projekt, utan i hur vi skapar en våg av förbättringar som alla får nytta av.
Det är drömbilden som alla vill leva i. Men i en verklighet där varje verksamhet förväntas optimera sitt stuprör blir det svårt att se värdet av det som växer utanför det lokala ekosystemet. Så här är vi nu: med fulla tunnor, och åkrar som törstar efter vatten. Idéer och utveckling gör mindre nytta när de hålls instängda. De kan sätta fart på något större än sin första destination.
Måste de stängas inne? Självklart inte, och i Lorna Bartram och Markus Lingmans berättelse finns något mer. Där framgår att stuprören är byggda av vanor och historik. Och vi vet att allt som är byggt går att bygga om.
Kanske är det dags att sluta förstärka våra stuprör och i stället börja skruva loss dem. För först då kan förbättringarna flöda fritt.
