Analys: Är det därför vården nästan inte får någon plats i den politiska debatten?

Det saknades knappast politisk puls under Expressens och Dagens Industris partiledardebatt på Banankompaniet i Frihamnen i Stockholm. Partiledarna högg på skatter, ekonomi och varandra. Vänsterpartiet och Centerpartiet hann blotta en spricka i oppositionen och Tidöpartierna försökte visa att deras fyrpartisamarbete fortfarande håller ihop.

Men vårdens puls fick vi aldrig känna på.

Kanske är problemet inte att politikerna tycker att vården är oviktig. Problemet kan vara det motsatta.

Alla vill ha kortare köer, fler vårdplatser och bättre kontinuitet. Det är betydligt svårare att ropa ”trams” åt någon om skillnaden egentligen handlar om exakt hur mycket staten ska styra 21 regioner.

Där ligger kanske också vårdfrågans problem i en partiledardebatt. Den är full av konflikter – men få av dem ryms på en skylt, i en oneliner eller i ett 30 sekunder långt replikskifte.

I slutet av debatten när jag skulle möta partiledarna hade jag många frågor i huvudet.

Hur ska omställningen till nära vård genomföras? Hur ska vårdplatserna bli fler? Hur ska köerna kortas? Och kanske den största frågan av alla: vem ska egentligen styra svensk sjukvård?

Helt enkelt: Vilka vårdsystem är det egentligen vi väljare ska välja mellan?

Där finns ännu inget tydligt regeringsalternativ att förhålla sig till.

Tidöpartierna är långt ifrån färdiga med frågan om statens roll. Kristdemokraterna och Ebba Busch har länge gått längst och drivit frågan om ett förstatligande av vården. Liberalerna har i stället velat se motsvarande stora förändringar av huvudmannaskapet inom skolan.

Moderaterna och Sverigedemokraterna öppnar samtidigt för en starkare statlig styrning av vården – men med delvis olika ingångar.

Oppositionens idéer kan bli svåra att kombinera

När Kvalitetsvård pratade med statsminister Ulf Kristersson (M) lyfte han framför allt patientperspektivet. En starkare nationell styrning skulle kunna göra det lättare för patienter att få vård över regiongränserna när den egna regionen inte klarar uppdraget.

Jimmie Åkesson (SD) beskrev i sin tur en ökad statlig styrning som nödvändig, men betonade samtidigt att en sådan förändring inte går att genomföra över en natt.

Inte heller oppositionen presenterar någon gemensam väg.

Nooshi Dadgostar (V) riktade hård kritik mot Kristdemokraternas modell och varnade för att ett förstatligande enligt KD:s linje i praktiken riskerar att leda till att vården styckas upp och säljs ut. Samtidigt ska Vänsterpartiet hitta en gemensam vårdpolitisk riktning med Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Centerpartiet – partier som inte självklart delar samma syn på vare sig styrning, finansiering eller privata aktörers roll.

Det märkliga är alltså inte att partierna saknar vårdpolitik.

Det gör de inte.

Problemet är att förslagen ännu inte har formats till tydliga alternativ för väljaren.

Och just därför blev frånvaron av vården i partiledardebatten så påtaglig. Debatten handlade om hushållens och statens ekonomi, Sveriges plats i Europa och omvärlden. Alla viktiga frågor. Men samtidigt förblev en av valets största systemfrågor orörd.

Sverige står inför flera vägval

Sverige står inför ett antal vägval. Staten eller regionerna, mer eller mindre nationell styrning, koncentration eller geografisk närhet, fler vårdplatser, kortare köer och en primärvård som ska bära en allt större del av vården.

Det är frågor som i slutänden handlar om kvalitet: om patienten får rätt vård, på rätt plats och i rätt tid.

Att säga att vården inte är prioriterad vore därför fel. Nästan alla partier säger att den är det, och väljarna gör det definitivt.

Men inför valet räcker det inte med åtta partier som var för sig säger att vården är viktig. Väljaren behöver kunna se vart de faktiskt vill ta den.

Vården saknar dock inte politiska konflikter. Valrörelsen har bara ännu inte lyckats göra dem begripliga.