”Sällan är tekniken problemet”: så kan vården ta sig förbi pilotfällan

– Det är en trygghet för mig att veta att resultaten går direkt in i hälsocentralen. Tidigare kunde jag ibland ha dödsångest, men det har jag inte längre, säger Maggi i en intervju med TV4 som används som exempel i forskningsprojektet Medimpact.

Egenmonitorering används bland annat för patienter med hjärtsvikt, högt blodtryck och diabetes. Patienten följer sina värden hemma, samtidigt som vården kan reagera om något försämras. För vården kan arbetssättet också göra det lättare att prioritera vilka patienter som verkligen behöver komma in.

Men när digitala lösningar ska införas på bred front uppstår ofta ett annat problem. Det handlar inte i första hand om tekniken.

”Sällan tekniken som är problemet”

Forskningsprojektet Medimpact har studerat hur vården kan bli bättre på att skala upp egenmonitorering. Enligt projektet lyckas många verksamheter starta försök, men har svårare att gå vidare till breddinförande.

– Vi är ganska duktiga på att starta pilotprojekt, men vi lyckas inte skala upp de här lösningarna runtom i Sverige, säger Mattias Elg, professor vid Linköpings universitet.

Det är i steget efter piloten som mycket avgörs, enligt Mattias Elg. En verksamhet kan ha testat tekniken, hittat engagerade medarbetare och fått ett gott resultat i liten skala. Men det betyder inte automatiskt att fler vårdcentraler, sjukhuskliniker eller patientgrupper kan börja arbeta på samma sätt.

– Det är sällan tekniken är problemet. Ofta handlar det om hur man förändrar arbetsprocesserna och ser till att lösningen passar rätt patienter, säger Mattias Elg.

För många medarbetare innebär egenmonitorering också ett nytt sätt att arbeta. Läkare och sjuksköterskor är vana vid den kliniska blicken, att möta patienten fysiskt, se, känna och bedöma. När delar av kontakten flyttar hem till patienten måste både tillit, ansvar och uppföljning fungera på nya sätt.

Verktyg för att hitta luckorna

För Medimpact är den centrala frågan inte om tekniken fungerar i ett avgränsat försök, utan om organisationen klarar nästa steg.

– Är organisationen redo för breddinförande? Det är vår huvudsakliga frågeställning i projektet, säger Mattias Elg.

För att få syn på sådana hinder har forskarna tagit fram ett readinessinstrument. Ett verktyg som mäter hur redo en verksamhet är att införa en ny teknik eller ett nytt arbetssätt.

Instrumentet ska användas tidigt i arbetet. Chefer och medarbetare får ta ställning till påståenden om kärnverksamheten, ledningens förutsättningar och själva tekniken. På så sätt ger verktyget en nulägesbild av vad som redan finns på plats och vilka luckor som behöver hanteras innan införandet går vidare.

I kärnverksamheten handlar det bland annat om patientnytta, medarbetarnas tillit till lösningen och om inflytelserika personer i verksamheten stödjer arbetssättet. Det kan vara erfarna läkare eller sjuksköterskor, inte nödvändigtvis formella chefer.

Ledningsdelen fångar bland annat aktivt ägarskap, strategisk passform och behov av utbildning. Teknikdelen prövar om lösningen fungerar tillräckligt väl för att användas i vardagen.

Från försök till breddinförande

Enligt Mattias Elg handlar uppskalning inte bara om att öka antalet patienter. Det handlar också om att förstå hur ett nytt arbetssätt får fäste i flera delar av vården.

– Uppskalning handlar om hur de här sakerna sprids och vad som gör att de får fotfäste. Vad gör att den här vårdcentralen börjar använda tekniken? Och vad gör att en specialist på sjukhuset börjar jobba med den?

Därför räcker det inte att hitta en pilotverksamhet som är nyfiken och förändringsvillig. När arbetssättet ska spridas måste fler enheter förstå varför det behövs, hur arbetet ska förändras och vilket stöd som finns.

Enligt honom använder vården sällan ett lika systematiskt arbetssätt när nya digitala lösningar ska införas. Ofta tillsätter organisationen ett projektteam, hittar piloter och börjar testa. Vissa försök lyckas, inte minst när de drivs av verksamheter som redan vill prova något nytt.

Men uppskalningen kräver andra resurser. Då måste fler enheter förstå arbetssättet, medarbetare få stöd och ledningen att hålla i rätt riktning även efter den första testfasen.

– När vi väl har testat piloterna är nästa steg där man måste lägga in resurser. Där har vi sett att man måste bli mycket bättre på själva uppskalningsarbetet, säger Mattias Elg.

Frågorna är aktuella i många regioner. Vissa talar om hemmonitorering, andra om sjukhusvård i hemmet eller digital vård. Förutsättningarna skiljer sig också åt. I Jämtland Härjedalen kan avstånd och glesbygd väga tungt. I Stockholm kan samspelet med många privata vårdgivare skapa andra utmaningar.

Medimpact har utvecklat instrumentet under två och ett halvt år. Projektet har byggt på intervjuer, tidigare forskning, erfarenheter från regioner och återkommande granskning av experter. Västra Götalandsregionen lyfts som en region där forskarna har hämtat viktiga lärdomar.

Gäller fler förändringar än digital vård

Även om verktyget har tagits fram för egenmonitorering menar Mattias Elg att frågorna går att använda bredare. När en ny standard, ett nytt arbetssätt eller en ny teknisk lösning ska införas i en större organisation återkommer samma grundfrågor: passar lösningen verksamheten, finns ledningens stöd, litar medarbetarna på arbetssättet och finns resurser för nästa steg?

– Vi tror att väldigt många av de här frågorna är så pass allmänna att oavsett vad det är för typ av lösning som man ska föra in, så är det viktiga frågor att ställa sig. Ska man införa en ny standard eller en ny procedur i ett stort företag eller en stor verksamhet, så är det här faktorer som är viktiga.

Han pekar också på att spridning sällan sker enbart genom beslut uppifrån. Ofta spelar kollegor, förebilder och informella nyckelpersoner stor roll.