Att lära sig av andra – och ändå stå på egna ben

”Vi ska inte köpa in kunskapen – vi ska förstå den själva.” Göran Henriks, tidigare utvecklingsdirektör i Region Jönköpings län, sa det med självklarhet när jag pratade med honom i förra veckan. Som om det vore den mest naturliga sak i världen. Och kanske är det just därför regionen lyckats bygga något som håller – inte bara i styrdokumenten, utan i människors sätt att tänka, leda och lära.

Det började med en kris. Bankkris, 90-tal, nedskärningar. Många pratade om effektivisering som om det handlade om att spara sig till kvalitet. Men i Jönköping såg man något annat: att utveckling är en investering. Att kunskap måste få kosta – inte i pengar, utan i tid, nyfikenhet och tålamod.

Studerade ute i världen

De reste ut i världen. Studerade Deming, TQM, internationella samarbeten. Inte för att kopiera, utan för att förstå. För att se sitt eget system utifrån. Det är en övning som kräver mod. För när du tittar på dig själv med andras ögon ser du också det du helst vill slippa se: genvägarna, vanorna, de där självklarheterna som egentligen inte tål ljuset.

Men Region Jönköpings lärande kultur byggdes inte av konferenser eller konsulter. Den byggdes av människor som tog hem idéerna, bröt ner dem, gjorde dem till sina egna. Småländskt envist, nästan trotsigt. ”Vi ska förstå den själva.”

Det finns något djupt sunt i det. I en tid där lösningarna ofta köps in som färdiga paket – nya metoder, nya ramverk, nya buzzwords – påminner Jönköpingsresan om att kvalitet aldrig kan outsourcas. Lärande är inget man tar emot, det är något man skapar genom att pröva, tänka, misslyckas och försöka igen.

Den som förstår själv behöver inte alltid ha rätt. Men den personen har byggt förmågan att tänka kritiskt, att justera, att fortsätta. Och just det är kanske det mest underskattade kvalitetsmåttet av alla: uthållighet i lärandet.

Att stå på egna ben betyder inte att stå ensam. Det betyder att stå stadigt nog att våga luta sig mot andra – utan att tappa fotfästet.