Jakt på kaffepengar i vården: ”Kostnaden uppstår i någon annans verksamhet”

– Det är liksom ett symptom på att vi jagar det som kallas kaffepengar, säger han.

Men för honom handlar frågan därför inte om kaffet i sig. Problemet uppstår när en verksamhet minskar sina egna kostnader utan att se vad beslutet leder till för nästa vårdgivare, kommunen, patienten eller de anhöriga..

Kostnaden flyttar vidare – snarare än försvinner

Ett exempel är en äldre patient som inte längre bedöms ha rätt till hemsjukvård. Hemsjukvårdens kostnad minskar, men enligt Magnus Augustinsson kan följden bli flera besök på vårdcentralen, sjukresor och mer administration.

Ingen verksamhet behöver ha fattat ett orimligt beslut utifrån sitt eget uppdrag. Ändå kan den sammanlagda resursåtgången öka.

– Då uppstår ju inte alltid den här kostnaden i din egen verksamhet, utan det kanske uppstår i någon annans verksamhet.

I ett Linkedin-inlägg som fått stor spridning, beskriver han också hur en utebliven läkemedelsgenomgång i ett fall följdes av ett akutbesök, fem telefonkontakter och två extra hemsjukvårdsbesök.

Enligt hans bild illustrerar det problemet med att följa kostnader inom separata budgetar. En åtgärd kan se billigare ut lokalt samtidigt som merarbete uppstår längre fram i vårdkedjan.

Det gäller även arbete som flyttas till patienten eller de anhöriga. När hans mamma behövde vård ägnade han själv mycket tid åt att kontakta olika delar av vården, kontrollera läkemedelsinformation och föra vidare instruktioner.

– Man är helt okänslig för patientkostnader också, säger han.

Stark medicinsk utveckling – svagare organisation

Magnus Augustinsson har tidigare arbetat med utveckling inom bland annat telekomindustrin och har de senaste tio åren arbetat inom vården. Han ser stora skillnader i hur verksamheter arbetar med processer och kvalitetsbrister.

Han betonar samtidigt att vården har gjort stora medicinska framsteg. Som exempel nämner han utvecklingen inom hjärt- och strokesjukvård och cancerbehandling.

Det område han själv vill rikta mer uppmärksamhet mot är det han kallar ”organisatorisk kvalitet” – hur vården organiseras runt patienten och hur information, ansvar och arbetsuppgifter fungerar genom hela vårdkedjan.

Hans bedömning är att vården inte har kommit lika långt där.

– De processer som finns slutar ofta vid klinikdörren.

Problemet blir särskilt tydligt för multisjuka äldre, som ofta rör sig mellan sjukhus, primärvård och kommunal vård. En utskrivning från sjukhuset kan medicinskt vara avslutad, samtidigt som nästa del av vården behöver tolka informationen, kontrollera läkemedel och planera fortsatta insatser.

När överlämningen inte fungerar uppstår enligt Magnus Augustinsson nya kontakter, dubbelarbete och ibland förseningar.

Ingen äger hela patientflödet

En förklaring är att kostnaden och nyttan ofta hamnar hos olika aktörer.

Om en verksamhet behöver lägga mer resurser på en bättre överlämning kan vinsten exempelvis uppstå genom färre kontakter på vårdcentralen eller färre återbesök på sjukhuset. Mellan kommun och region blir gränserna ännu tydligare.

Det gör det svårare att räkna hem förbättringar utifrån den egna budgeten.

Magnus Augustinsson jämför med erfarenheter från industrin, där fel i en del av produktionskedjan snabbt blir en fråga även för andra funktioner eftersom kostnaden till slut påverkar samma företag.

I vården saknas ofta motsvarande ekonomiska koppling mellan verksamheterna, enligt honom.

– Vårdcentralen kan ju inte gå tillbaka till sjukhuset och säga: vi vill ha 100 00 kronor av er för att vi fick så mycket merkostnader för den här patienten.

– Det är en klassisk systembrist.

Effektivisering kräver mer än ett besparingskrav

För att skilja en verklig effektivisering från en besparing som bara flyttar kostnaden behöver vården enligt Magnus Augustinsson följa konsekvenserna längre än till det egna kostnadsstället.

Han pekar bland annat på hälsoekonomiska metoder samt nytto- och effektkalkyler. Vid större förändringar räcker det inte att konstatera att ett projekt levererade enligt plan. Frågan är vilken faktisk effekt förändringen fick.

– Om vi nu inför ett nytt journalsystem och vi bygger ett nytt sjukhus, vad är det för effekt vi vill uppnå? Vad är det för nyttor för patienten och personalen och annat som vi vill uppnå?

Samma synsätt behövs i det löpande förbättringsarbetet. En förändring på sjukhuset kan till exempel skapa mer administration på vårdcentralen. En förändrad kommunal insats kan leda till fler vårdkontakter i regionen.

Magnus Augustinsson lyfter arbetssättet kring ”Ester” i Jönköping som ett exempel på hur konsekvenserna för patienten kan göras konkreta. Tanken är att ställa frågan om hur ett beslut påverkar en äldre patient med flera vårdbehov – och därifrån även nästa verksamhet i kedjan.

– Hur drabbar det här Erika på vårdcentralen? Och vice versa. Eller att se på det kommunala vårdbehovet.

Han efterlyser ett mer systematiskt förbättringsarbete kring sådana övergångar. Samtidigt betonar han att vårdens processer är betydligt mer komplexa än i många andra verksamheter.

– Jag säger inte att det är enkelt. Men bara att vi ägnar så mycket tid i budgettider och besparingstider på att skyffla pengar mellan varandra.

”Varför behandlar vi patienter sämre än paket?”

Därför blir systembristerna särskilt tydliga när patienten passerar en organisationsgräns och ingen längre har ett självklart ansvar för helheten.

Han berättar om sin pappa, som hade demens och vid flera tillfällen transporterades mellan olika delar av vården. Vid en överflyttning hade flera personer hjälpt till att lyfta honom på sjukhuset, men när han kom fram hade ingen sett till att det fanns motsvarande bemanning att hjälpa honom där

– Den tanken finns inte, utan den stannar när du går ut från kliniken och stänger dörren.

Varje del kan alltså ha gjort sin uppgift samtidigt som övergången mellan dem brister. Magnus Augustinsson jämför med hur ansvaret ser ut när en vara transporteras.

– Om du skickar ett paket med DHL så är det DHL ansvar tills du har skrivit på den här lilla eller de har fotat den framför din dörr. Så varför behandlar vi patienter sämre än paket? Det är min fråga.

Han betonar att problemet inte främst ligger hos enskilda medarbetare, utan i hur arbetet organiseras.

– Det är en klassisk systembrist.

Enligt Magnus Augustinsson går dessutom mycket tid åt till att hantera följderna när processerna inte fungerar från början. Han pekar på vårdkoordineringsmöten och andra former av samordning som exempel.

– Hur stor del av vårdpersonalens tid går åt till att rätta andras misstag eller sitta i oändliga koordineringsmöten för att hantera den här typen av saker?