Liv kan räddas genom att annan personal än ambulanssjukvårdare utalarmeras när ambulansen väntas dröja. Men den personal som får uppdraget måste vara förberedd och tas om hand efteråt.
Viktigt med utbildning och stöd vid IVPA
Någonting är fel
Läs vidare – starta din prenumeration
Det visar en ny avhandling av Anders Svensson på Linnéuniversitetet. Han har intervjuat personal som får IVPA-uppdrag (i väntan på ambulans). I många kommuner är det Räddningstjänsten som larmas ut, men det förekommer också att personal från den kommunala hemsjukvården får uppdraget. Det handlar nästan alltid om landsbygd, där väntan på ambulans ibland kan bli lång. Tanken är att annan sjukvårdskunnig personal ska kunna utföra hjärtlungräddning eller stoppa en blödning till dess att ambulansen kommer. Ibland kan uppdraget handla om att bara lugna och hålla i handen under väntetiden.
– I den kommun där jag intervjuade sjuksköterskor från hemsjukvården såg jag ett etiskt problem i hur man hade utformat uppdraget. Sjuksköterskorna hade ju också sitt vanliga uppdrag och kunde vara hos en patient som också behövde dem. De hade därför rätt att tacka nej, vilket innebar att det kunde bli ett etiskt dilemma vem de skulle välja bort, säger Anders Svensson till Kvalitetsvård.
Ett annat problem var de kaotiska situationer de utalarmerade kunde hamna i – svårt sjuka barn, suicidförsök eller människor som utsatts för knivvåld.
– Förberedelser är väldigt viktiga för att man ska orka med detta, och så förstås att du tas om hand efteråt. Ambulanspersonal är ju van vid att hamna i de här situationerna – men de har sedan varandra som stöd. I de här situationerna står den som larmats ut ofta helt ensam när ambulansen väl kommit och åkt iväg med patienten.
På landsbygden känner man ju ofta varandra, och det var också en sak som kunde leda till oro bland sjuksköterskorna – att den de plötsligt skulle ta hand om var någon vän eller bekant. I vissa kommuner begränsar man IVPA-uppdraget till vad SOS bedömde vara hjärtstopp.
Det fungerade i allmänhet bättre då det var Räddningstjänstens personal som larmades ut; dessa var dels mer vana vid det kaos de riskerade att möta och dessutom uppstod inget etiskt dilemma för att de tvingades lämna någon annan patient.
Som helhet bedömer Anders Svensson att uppdraget är viktigt, men att stor vikt behöver läggas vid implementeringen och utbildningen när nya personalgrupper blir de som kommer först ut på ett larm.