De får ta ansvar för brister under pandemin

Det andra delbetänkandet granskade i stället vilka åtgärder som sattes och när – och effekterna av det.

Slutbetänkandet har två delar: Den första handlar om samhällets, företagens och enskildas ekonomi. Den andra delen fokuserar i stället på förutsättningar, vägval och utvärdering.

Sverige klarade sig bättre än andra

Kommissionen konstaterar direkt att Sverige kommit relativt väl ut ur pandemin vid en europeisk jämförelse och tillhör de länder som haft lägst överdödlighet under perioden 2020–2021. Samtidigt konstaterar man att pandemin slagit hårdare mot utsatta grupper när det kommer till inställd och uppskjuten vård, inkomstförluster och arbetslöshet. Alla har heller inte kunnat följa råden att jobba hemifrån eller sluta resa kollektivt, åtgärder som passat bättre för en välutbildad medelklass, skriver kommissionen.

I de övergripande bedömningarna slår kommissionen fast följande:

• Det tidiga vägvalet i den ekonomiska krishanteringen, med snabba och kraftfulla satsningar inom penningpolitiken och finanspolitiken – där snabbhet fick företräde framför träffsäkerhet – var en riktig strategi.
• Vägvalet i smittskyddet med inriktningen på råd och rekommendationer som människor förväntades att frivilligt följa var i grunden riktigt. Den innebar att medborgarna behöll mer av sin personliga frihet än i många andra länder.
• Det vidtogs för få och sena åtgärder. Sverige borde i februari/mars 2020 ha valt mer kraftfulla och ingripande smittskyddsåtgärder. Sådana inledande åtgärder hade också skapat mer tid för överblick och analys.
• Regeringen (Stefan Löfvens regering, reds. anm.) borde omgående ha tagit ledningen i alla delar av krishanteringen. Regeringen borde ha kunnat bemästra de hinder som finns för ett tydligt nationellt ledarskap: i viss mån självständiga myndigheter, regioner och kommuner med självstyrelse och Regeringskansliets normala beredningsrutiner. Regeringen borde även ha tagit på sig ett tydligare ledarskap när det gäller den samlade kommunikationen till allmänheten.
• Regeringen var alltför ensidigt beroende av Folkhälsomyndighetens bedömningar. Ansvaret för myndighetens bedömningar vilar ytterst på en enda person, myndighetens chef (Johan Carlsson, reds. anm.). Det är inte en tillräckligt bra ordning för beslut under en allvarlig samhällskris.
• Folkhälsomyndigheten borde ha kommunicerat sina råd och rekommendationer som tydliga förhållningsregler.

(Källa: Coronakommissionen)

Borde stängt ner mer tidigt

Kommissionen har tidigare kraftigt kritiserat Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen för senfärdighet. Nu skriver kommissionen att även om det var riktigt att hålla sig till rekommendationer som människor förväntades följa borde det inte hindrat Sverige från mer kraftfulla åtgärder i februari/mars 2020. Visserligen var det rätt att hålla öppet skolorna men köpcentra, restauranger, kultur- och idrottsevenemang, frisörer, simhallar med mera borde stängts ner tillfälligt då.

Vem bär ansvar?

Som bekant har kritiken hittills varit massiv från Coronakommissionen. Att ett flertal myndigheter skulle ställas till ansvar i slutbetänkandet är därför ingen överraskning. Redan i det första delbetänkandet kritiserade Coronamissionen Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen för senfärdighet.

Folkhälsomyndigheten och Arbetsmiljöverket fick också gemensamt kritik för att inte ha riktlinjer som var samstämmiga. Även regeringen fick kritik på en rad punkter när det gäller besöksförbud i äldrevården och testkapacitet, liksom regionerna.

Regeringen borde styrt mer

Coronakommissionen skriver i slutbetänkandet att Folkhälsomyndigheten särskilt i början intog en hållning präglad av evidens, i motsats till försiktighetsprincipen. Det ledde till för få, för sena och föga kraftfulla åtgärder som inte kunde hejda smittspridningen. För detta bär dåvarande generaldirektör, Johan Carlsson ansvar, menar kommissionen.

På samma sätt menar kommissionen att 2020 års regering och dess chef Stefan Löfven okritiskt godtagit Folkhälsomyndighetens bedömningar och underlåtit att ge direktiv till myndigheten att ändra kurs. Regeringen får följaktligen det yttersta ansvaret för senfärdigheten i inledningen av pandemin.

Systematiska brister

Samtidigt radar man upp systematiska brister som att tidigare regeringar inte sett till att brister inom äldreomsorgen inte åtgärdats, att enskilda regioner och kommuner haft undermåliga eller obefintliga pandemiplaner och regionerna får bära ansvaret för bristande lagerhållning. Folkhälsomyndigheten får bära ansvar för att pandemiberedskapen utgick från att influensaepidemi väntade.

Så vad lär vi oss av detta för att förbättra framåt? Så här skriver Coronakommissionen:

Lärdomar och förslag:

1. Beredskapen måste stärkas väsentligt inför nästa kris. Det gäller såväl den materiella, organisatoriska och mentala som den rätts- liga beredskapen.
2. En kris som pandemin kräver en tydlig, uppriktig och samstäm- mig kommunikation som riktar sig till alla i befolkningen.
3. Principerna för krishantering – ansvar, likhet och närhet – räcker inte. De bör åtminstone kompletteras med en försiktighets- eller handlingsprincip.
4. Frågan om en omfattande förvaltningsreform, som tidigare ut- redningar förordat, måste snarast bli föremål för nya förutsätt- ningslösa överväganden.
5. En instans för en tydlig nationell krisledning bör inrättas direkt under regeringen.
6. En parlamentarisk utredning bör överväga förändringar i såväl principerna för som organisationen av krishantering. Dess ut- gångspunkt bör vara att göra regeringens ansvar tydligt.
7. Regeringen måste ha ett så fullgott underlag som möjligt för de avvägningar och ställningstaganden som måste göras under en pandemi. Folkhälsomyndigheten kan därför inte vara ensamt an- svarig för att förse regeringen med beslutsunderlag i frågor som rör pandemibekämpning.
8. Regeringskansliets dokumentation av sin krishantering måste bli väsentligt bättre.
9. Det internationella samarbetet kring smittskyddet måste bli starkare.
10. Lättillgängliga, detaljerade data är oundgängliga för att myndigheterna ska kunna övervaka en pågående kris i realtid och utforma träffsäkra åtgärder. I dagsläget saknas delvis viktiga uppgifter kring t.ex. primärvård, särskilda boenden för äldre, kommunal hälso- och sjukvård samt kortare sjukskrivningar. Vidare saknas en sammanhållen journalföring. Dessa problem bör utredas vidare och åtgärdas innan nästa kris slår till.
11. Det behövs mer gränsöverskridande forskning om pandemins effekter på medicinska, ekonomiska och sociala utfall inom olika grupper i samhället och, så småningom, om dess långsiktiga effekter.