Sveriges första kvinnliga robotkirurg: ”Medicinen är ingen statisk verksamhet”

– Jag har faktiskt helt på egen hand utvecklat den moderna kirurgin i Halmstad. Det hette ”Vasiliki och hennes nymodigheter”, för mina kollegor var inte ett dugg intresserade av modern kirurgi.

Hon såg hur nya metoder började komma i andra delar av Europa.

Det blev början på en utveckling från öppen kirurgi till titthål, robotkirurgi och V-notes. För Vasiliki Tsaknakis var frågan aldrig om tekniken var ny, utan om den gav patienterna bättre vård.

– Jag har alltid varit för det som är bäst för patienterna. Inte det som jag tycker är roligast, utan jag ska lära mig det som är bäst för patienterna.

Ville inte vänta på att andra skulle hinna ikapp

Till sommaren går Vasiliki Tsaknakis i pension efter 35 år på Hallands sjukhus i Halmstad. Hon är överläkare, Sveriges första kvinnliga robotkirurg och har länge drivit den kirurgiska utvecklingen inom kvinnosjukvården i Halland.

När hon började i Halmstad 1992 fanns 24 vårdplatser på gynavdelningen. Öppna bukoperationer var vanliga och patienter kunde ligga inne i en vecka. I dag ser vardagen annorlunda ut.

– När jag började här hade vi 24 vårdplatser på gynavdelningen. Nu har vi fem, för patienterna opereras och går hem samma dag.

För henne är det ett konkret mått på vad utvecklingen har gjort med vården.

– Medicinen är ingen statisk verksamhet. Den ändrar sig hela tiden. Man måste hänga med i utvecklingen och i det som är bäst för patienterna.

Föddes i Grekland – blev läkare i Lund

Vasiliki Tsaknakis föddes i en liten by i Grekland. Hennes föräldrar kom till Sverige i början av 1960-talet, när svensk industri behövde arbetskraft. Hon var sju år när hon började skolan i Borås. Senare flyttade familjen till Halmstad.

Hon visste tidigt att hon ville bli läkare. Det fanns ingen läkare i släkten och ingen självklar förebild.

– Jag är väldigt viljestark. Jag gifte mig när jag var 16 och fick barn när jag var 16, men jag blev läkare ändå.

När dottern var tre månader började hon på gymnasiet. Hon visste att hon behövde toppbetyg för att komma in på läkarutbildningen. Det fick hon. År 1983 började hon läsa medicin i Lund.

– Rektorn frågade hur många som hade läkare i familjen och två tredjedelar räckte upp handen. Sedan frågade han hur många som hade föräldrar som var akademiker, och då räckte resten upp handen. Vi var två kvar som var arbetare, och jag var dessutom invandrare.

När hon senare kom tillbaka till Halmstad var kirurgin fortfarande tydligt mansdominerad. På kvinnokliniken fanns 13 doktorer. Två var kvinnor. Hon blev den tredje.

Att hon till slut hamnade inom gynekologin beskriver hon i dag som lyckosamt.

– Det kunde inte ha blivit bättre. Inom gynekologin tar vi hand om patienter från födseln till livets slut. Vi får göra allt och det är dessutom mycket kirurgi.

Skickade patienterna till Varberg

Den första striden, som hon själv kallar det, handlade om hysteroskopi, en metod för att undersöka och behandla förändringar i livmodern. I Halmstad fanns äldre utrustning. Den gick att använda för att titta, men inte för att operera på det sätt Vasiliki Tsaknakis ville.

Hon visste att Stockholm låg före. Varberg hade också skaffat modernare utrustning. När hon inte fick gehör började hon skicka remisser dit.

– Jag skrev konsekvent remisser till Varberg för unga kvinnor. Sedan gick jag till min chef och sa att nu skickar jag patienter dit, eftersom vi inte har möjlighet här.

Det blev en vändpunkt. Hon fick åka till Stockholm för att lära sig metoden. Sedan kom hon tillbaka till Halmstad, köpte in instrumenten och började operera.

Samma mönster återkom när hon ville utveckla titthålskirurgin och mer skonsamma operationsmetoder. Men hon kunde inte lära sig dem av sina närmaste överordnade.

– När jag försökte prata med dem om det sa de att det går lika bra att öppna. De var inte intresserade.

Vasiliki Tsaknakis tog saken vidare. Hon hade kontakt med en kollega i Köpenhamn som höll kurser under namnet ”Våga vaginalt” och arbetade med modern gynekologisk kirurgi.

– Jag gick till chefen och sa att jag ville ha lön, boende och resor betalda, för jag skulle vara i Köpenhamn i en månad och lära mig modern kirurgi. Och det fick jag.

Hon påpekar att hennes chef var för utveckling och att detta gjorde stor skilnad i utvecklingsarbetet.

För henne blev chefens stöd avgörande.

Nya instrument, utbildning och operationsrobotar kostar pengar. Men Vasiliki Tsaknakis menar att vården inte får tappa bort varför utvecklingen behövs.

– Det är klart att det här kostar. Men vi är ju till för patienterna. Det är inte patienterna som är till för oss.

Nästa stora steg kom 2008. Då blev Halland, efter Lund, ett av de första centrumen i Sverige att införa robotkirurgi inom gynekologin.

Målet var att kunna göra svårare operationer med titthålsmetod och på ett mer patientvänligt sätt.

– Vi ville ha en robot för att kunna göra de svårare patienterna på ett mycket säkrare sätt med mindre komplikationer.

I Halmstad blev målet att undvika öppen kirurgi så långt det går. I första hand väljer läkarna den vaginala metoden, i andra hand titthål med eller utan robot. Öppen hysterektomi används först när de andra alternativen inte räcker.

Att hon själv var först fick hon veta på ett robotsmöte, när Danderyd några år senare hade fått robot och flera sjukhus samlades för att prata om svårigheter, komplikationer och arbetssätt.

– De sa: ”Så har vi ju Sveriges första kvinnliga doktor i salen, Vasiliki.” Jag tänkte: va, jag? Det var lite roligt. Och det kommer jag alltid att vara. Det kan ingen ta ifrån mig.

Motståndet blev en kvalitetsfråga

Motståndet under de första åren fanns i korridorerna. Kollegor väntade på att de nya metoderna skulle leda till en allvarlig komplikation.

– De väntade på att jag skulle få en major complication för att de skulle få vatten på sin kvarn. Men de väntar än.

På frågan vad som hade hänt om hon inte stått på sig svarar hon snabbt:

– Då hade vi inte varit i topp i Sverige. Vi hade kommit dit så småningom, men inte då.

För henne blev teknikutvecklingen en del av kvalitetsarbetet långt innan den beskrevs så. Det handlade om att minska risker, bevara frisk vävnad och undvika onödigt stora ingrepp.

– Bara för att man är bekväm med en sak betyder det inte att man ska luta sig tillbaka och tycka att det inte finns någon anledning till utveckling. Det gör det alltid.

All förändring är inte utveckling

Samtidigt är Vasiliki Tsaknakis inte okritiskt positiv till allt som kallas utveckling. Hon gör skillnad mellan teknik som hjälper patienterna och system som tar tid från patientarbetet.

– Nu är det ju halva tiden administration och det är inte det jag vill syssla med. Jag vill jobba med patienter. Det är därför jag har blivit utbildad till läkare.

Register kan vara viktiga, säger hon. Men allt behöver inte göras av läkare.

– Jag tycker att det är slöseri på läkare. Varför ska jag fylla i en massa register? Det finns vissa saker jag bara vägrar. Jag jobbar med patienter.

Under åren har Vasiliki Tsaknakis också lärt upp yngre kollegor i modern kirurgi. Hon ser det som en del av utvecklingsarbetet. Nya metoder får inte stanna hos en person.

Nyfikenheten finns kvar. Hon följer fortfarande hur robotkirurgin rör sig mot ännu mindre ingrepp.

– Min vision av robotkirurgi i framtiden är att man sätter på sig ett par glasögon och sitter i soffan hemma med en joystick. Det är redan på gång med en port, men det har jag sett framför mig från början.

I sommar väntar pensionen, åtminstone från tjänsten i Halmstad. Först blir det en längre sommar med familjen i Grekland.

– Jag har aldrig fått mer än en månad som medarbetare i vården, men i år blir det två månader. Det finns inget som slår sommaren i Grekland. Inte för mig.