Att kunna kommunicera med brukare, anhöriga och kollegor är en grundläggande del av arbetet i äldreomsorgen. Men enligt Elisabet Eriksson, docent i vårdvetenskap vid Högskolan i Gävle, är språkliga svårigheter fortfarande ett problem på många arbetsplatser.
Det kan handla om allt från missförstånd i vårdsituationer till att personal drar sig för att ställa frågor.
– Bristande kommunikation kan innebära risker i vårdsituationer, men kan också leda till andra problem. Det kan vara vad en äldre vill ha på sig eller vad som ska serveras till deras mat, saker som påverkar omsorgen negativt, säger hon.
Någonting är fel
Läs vidare – starta din prenumeration
Tillsammans med Cecilia Arving vid Uppsala universitet har hon undersökt en språkutvecklingsinsats på fyra kommunala äldreboenden. Personalen fick delta i åtta träffar med övningar hämtade direkt från arbetsvardagen, bland annat rapportering, telefonsamtal och bemötande av äldre och anhöriga.
Enligt Elisabet Eriksson är det just kopplingen till det dagliga arbetet som gör den här typen av insatser användbara.
– Det är väl styrkan i den här typen av utbildning när den sker på jobbet och att den är ämnesspecifik eller specifik för det man gör.
Fler vågade använda svenskan
Studien visar att personalen uppskattade träffarna och upplevde att det blev lättare att prata svenska på jobbet. Även klimatet i arbetsgrupperna förändrades.
– Det blev mer accepterat att ställa frågor och säga fel. Personalen vågade prata mer och kände sig tryggare, säger Elisabet Eriksson.
Samtidigt har språkkunskaper länge varit en känslig fråga inom äldreomsorgen. På vissa arbetsplatser valde man därför att kalla träffarna för diskussionsgrupper eller kommunikationsträffar i stället för språkcaféer, för att undvika att någon kände sig utpekad.
Elisabet Eriksson menar att det har blivit lättare att lyfta frågan i takt med att språkkraven inom äldreomsorgen har skärpts. Men kraven behöver också följas av möjligheter att utveckla språket.
Språkkraven ökar behovet av stöd
Med de nya språkkraven behöver kommunerna arbeta mer systematiskt med personalens språkutveckling, menar Elisabet Eriksson. Hon ser arbetsplatsförlagd träning som ett av flera möjliga arbetssätt.
En utmaning som framkom i studien var dock att hitta tid och personal för att genomföra träffarna. Vissa tillfällen ställdes in på grund av personalbrist och det var svårt att hitta språkstödjare som kunde leda grupperna.
– Det som har förvånat mig lite var att cheferna också behövde hitta personer med rätt kompetens som kunde leda de här träffarna och resurser.
Språkstödjarna hade fått en dags utbildning, men enligt Elisabet Eriksson behövde de även pedagogiskt stöd för att kunna leda samtalen med sina kollegor.
– Det räcker inte att ställa språkkrav. Personalen måste också få möjlighet att utveckla sin svenska på jobbet, säger hon.
Språkträningen genomfördes med materialet Prata om jobbet, som finns kostnadsfritt via Vård- och omsorgscollege. Där finns även instruktioner och filmer som stöd för chefer och språkstödjare.

