Inga produkter i varukorgen.
Grannländerna ritade om vården – nu granskar SKR lärdomarna för Sverige
Forskning Norge, Danmark och Finland har ritat om sina vårdsystem och gett staten en starkare roll. Nu granskar SKR vad Sverige kan lära av reformerna.
Vårdköer och regionala skillnader har väckt frågan om regionerna även i framtiden ska ha huvudansvaret för den svenska vården. Eller om staten behöver ta en större roll.
Någonting är fel
Du är inloggad som prenumerant hos förlaget Pauser Media, men nånting är fel. På din profilsida ser du vilka av våra produkter som du har tillgång till. Skulle uppgifterna inte stämma på din profilsida – vänligen kontakta vår kundtjänst.
Kvalitetsvård.se premium
Läs vidare – starta din prenumeration
Redan prenumerant? Logga in och läs vidare.
När Vårdansvarskommittén, en parlamentarisk kommitté som utrett för- och nackdelar med att staten tar över hela eller delar av regionernas vårdansvar, nyligen prövade frågan landade den dock i att ett sådant övertagande inte är rätt väg framåt.
I Norge, Danmark och Finland har utvecklingen gått åt ett annat håll. Där har stora reformer samlat vårdansvaret i färre och större organisationer. Samtidigt har staten fått en starkare roll.
I rapporten Utblick Norden undersöker Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, vad Sverige kan lära av grannländernas vägval och vilka problem en förändrad organisation faktiskt kan lösa.
– I debatten har våra grannländer ibland använts för att argumentera för en viss lösning. Vi ville ta reda på vad reformerna faktiskt har lett till, säger Lasse Einarsson.
Norge fick tydligare styrning men nya glapp i vården
Norge gick längst när staten 2002 tog över den specialiserade vården från regionerna. Reformen skulle bland annat skapa tydligare ansvar och bättre nationell planering.
Bakgrunden var en situation där staten stod för stora delar av finansieringen medan regionerna drev sjukhusen. När ekonomin inte höll skyllde nivåerna på varandra.
– Det blev ett slags blame game som gick ut över systemets effektivitet. Ett tydligt ansvar är viktigt, men det kan organiseras på flera sätt, säger Lasse Einarsson.
Den norska reformen har gjort det lättare att koncentrera vissa behandlingar och styra sjukhusvården nationellt. Samtidigt har den inte undanröjt regionala skillnader. Enligt rapporten saknas också entydigt stöd för att kortare väntetider främst beror på själva förstatligandet.
I stället uppstod nya problem mellan vårdnivåerna. Den kommunala primärvården blev kvar i en organisation, medan specialistsjukvården blev statlig.
En norsk statlig utredning bedömde 2005 att 25–40 procent av sjukhusinläggningarna var onödiga. De hade kunnat förebyggas genom bättre samordning mellan kommunal primärvård och statlig specialistsjukvård.
– När man delar upp ansvar mellan vårdnivåer skapar man också nya gränssnitt. Då finns en risk att patienter med stora och sammansatta behov hamnar i kläm, säger Lasse Einarsson.
Danmark minskade 2007 antalet regioner och kommuner kraftigt. Regionerna behöll ansvaret för vården, men staten stärkte sitt grepp om finansiering och planering. Landet fortsätter nu att förändra systemet med fokus på mer vård utanför sjukhusen.
Finland flyttade 2023 ansvaret för social- och hälsovård från kommunerna till 21 välfärdsområden. Reformen samlar ett bredare ansvar än i Norge och Danmark, med statlig finansiering och styrning.
Reformerna skiljer sig åt, men har en gemensam riktning: större organisationer och starkare nationell styrning. Samtidigt visar analysen att reformerna präglats av vad som varit politiskt och konstitutionellt möjligt i varje land.
Sverige måste börja med att identifiera problemet
För Sverige går det därför inte att välja en nordisk modell och införa den rakt av, enligt Lasse Einarsson. Det svenska systemet har andra förutsättningar och har inte haft samma tillitskris mellan samhällsnivåerna som Norge hade före sin reform.
– Vill man göra en strukturreform måste man först visa vilket strukturproblem den ska lösa. Långa väntetider eller regionala skillnader räcker inte i sig. Man måste kunna visa att problemen beror på hur ansvaret är organiserat.
En starkare nationell styrning kan exempelvis ge bättre förutsättningar för planering av högspecialiserad vård.
Men den kan också minska verksamheternas möjlighet att snabbt hitta lokala lösningar på bemanning, arbetsflöden och tillgänglighet.
– Hamnar styrningen långt från verksamheten kan man få bättre överblick, men sämre verklighetsförankring. Det gäller att inte tappa förbättringskraften nära patienten, säger Lasse Einarsson.
