De som får vården att fungera – utan att någon ber dem

Men det finns hjältar som gör mer. Johanna Albert gjorde mer. Hon såg att skyddsförklädena inte höll. Så hon ringde en leverantör och sa det som ingen faktiskt hade bett henne säga: ”Det här duger inte.”

Det var inget chefsbeslut eller egentligt mandat. I dag används hennes cirkulära skyddsförkläden på många ställen i Region Stockholm. Det kommer spridas vidare. Men det som fastnar hos mig är inte innovationen av ett återvinningsbart skyddsförkläde, utan hur den blev till.

Hur förändringen föddes där ledarskapet inte syns i organisationsschemat. Forskaren Mattias Elg kallar det uppdragsledarskap: förmågan att leda utan att vara chef. Det är den typ av ledarskap som driver mycket av utvecklingen på vårdcentralen, sjukhuset eller i administrationen – överallt där människor tar tag i problem i vården trots att ingen gett dem ett direkt uppdrag.

Ska det bli ett framgångsrikt ledarskap behövs mer än en position. Det krävs att man tar ansvar och har en inre initiativkraft: någon borde göra något, och just nu tänker jag bli denna någon som löser utmaningen ingen annan tar tag i.

Den typen av ledarskap är viktigt och utan det stannar utvecklingen. Det sitter mer i kulturen än i strukturen och Johanna Albert är ett perfekt exempel på att uppdragsledarna är vårdens ryggrad. Vi skriver om många av de – AI-gurun Sara Lundsten, Pecka-uppfinnaren Helena Ageland med flera. De som inte behöver en order för att agera, men som skulle kunna uträtta ännu mer om de fick rätt förutsättningar. På Skånes universitetssjukhus är Helena Ageland numer enhetschef – och uppfångad i strukturen.

Det är en väg att ge uppdragsledarna en större roll; en annan är att på riktigt se dem som redan leder utan titel. Att lyssna, lära och sprida deras erfarenheter.

För när vi gör det, vågar fler kliva fram och ta initiativen som skapar de förbättringar vården – och vi alla – behöver.