Forskaren: Så långt har centraliseringen av svensk vård kommit

Anna Hallberg har i en avhandling i hälso- och sjukvårdsforskning vid Uppsala universitet bland annat studerat hur relationen mellan staten och regionerna har förändrats över tid.

Utvecklingen har skett stegvis, bland annat genom lagstiftning, riktade statsbidrag, prestationsbaserade ersättningar och mer detaljerade överenskommelser.

– Vissa forskare skulle mena att det här är en sorts konstant pendlingsrörelse. Har man gett mer makt till regionerna, som man gjorde innan 90-talet, då kommer det komma en våg av att staten kommer vilja styra mer så småningom.

Tydligare efter pandemin: ”Mer uttalad ambition”

Efter pandemin ser hon en tydligare ambition att styra sjukvården från nationell nivå.

– Det vi ser nu, inte minst efter pandemin, är en mycket mer uttalad ambition. Det är mycket mer tydlighet i det.

Samtidigt handlar utvecklingen fortfarande främst om övergripande styrning. Staten har inte tagit över den löpande planeringen av vården.

– Det är inte så att man planerar vården i detalj på något sätt i den här styrningen.

Den gradvisa förflyttningen innebär därför inte att regionernas huvudmannaskap har försvunnit. Däremot har staten på olika sätt försökt öka sitt inflytande i vården.

Kömiljarden pekas ut: ”Funkade inte så bra då”

Ett konkret exempel i avhandlingen är den första Kömiljarden, där ekonomisk ersättning kopplades till hur väl regionerna klarade vissa väntetidsmål.

Satsningen visar hur staten över tid har börjat använda mer prestationsinriktade verktyg för att påverka vården.

– Den första kömiljarden som jag har med som ett fall i min avhandling, den var ju väldigt ny och fungerade kanske potentiellt då inte så bra.

Senare modeller förändrades. De ekonomiska incitamenten justerades och kombinerades i större utsträckning med insatser för att stärka regionernas förutsättningar.

Anna Hallberg pekar därför på att frågan inte bara handlar om hur mycket staten styr, utan om hur styrningen utformas.

– Den statliga styrning som genomförs behöver vara genomtänkt och väl kalibrerad.

Inte ett förstatligande: ”En större förändring”

Under avhandlingsarbetet har hon ofta fått frågor om ett statligt övertagande av sjukvården.

Men det är inte den utveckling som hennes forskning i första hand beskriver. Däremot har statens inflytande stärkts steg för steg – utan att den grundläggande ansvarsfördelningen har gjorts om.

– Frågan är kanske snarare hur ska staten styra mer inom det system vi har i dag, som ju är det som jag har studerat.

Ett statligt huvudmannaskap skulle innebära en betydligt större förändring än den stegvisa centralisering som redan har skett.

– Vad innebär det? Innebär det att staten ska börja bedriva sjukvård? Det är ju länge sedan som staten ägnade sig åt det och drev sjukhus.

Det skulle också väcka frågan om vilken kapacitet som behöver byggas upp på nationell nivå för att ersätta uppgifter som regionerna ansvarar för i dag.

– Frågan är vilken kapacitet Sverige har på nationell nivå att göra det som regionerna gör i dag.