Diabetesvården skiftar i kvalitet mellan olika vårdcentraler. Bäst är den där personalen som jobbar utifrån individuella behandlingsplaner och har fått någon from av vidareutbildning inom diabetes och pedagogik. Det visar en doktorsavhandling som presenteras i Västerås på fredag.
Skiftande kvalitet på diabetesvård
Någonting är fel
Läs vidare – starta din prenumeration
Forskaren Rebecka Husdal har vid två tillfällen, 2006 och 2013, skickat ut ett frågeformulär till samtliga vårdcentraler i Sverige, för att få svar på hur diabetesvården utvecklats under perioden. Över 70 procent av vårdcentralerna svarade vid båda tillfällena.
Även om viljan finns är många vårdcentraler fortfarande dåliga på att låta diabetespatienter bli delaktiga i sin egen vård, visar avhandlingen vidare.
– På frågan om vårdcentralerna involverar patienten för att diskutera behandlingsmålen svarar mellan 98 och 100 procent ja. Men när frågan ställs om hur patienten verkligen deltar och är med och beslutar om sin behandling ser man en mycket lägre frekvens, runt 30 till 50 procent, säger Rebecka Husdal till Kvalitetsvård.
För att patienterna som lever med en kronisk sjukdom som diabetes typ 2 ska få ett bra resultat av behandlingen och få stöttning i sin sjukdom har grupputbildningsprogram för patienter visat sig vara en framgångsrik modell.
– Men det erbjuds bara av ungefär 20 procent av landets vårdcentraler, konstaterar hon.
Vårdcentralens resurser och personalens vidareutbildning i sjukdomen och i pedagogik har betydelse för vårdens kvalitet, konstaterar hon vidare.
– Där man har resurser, arbetar i diabetesteam och personalen har fått en vidareutbildning kunde vi se ett samband med ett något lägre långtidsblodsocker.
Den allra viktigaste faktorn för att påverka långtidsblodsockret för patienterna var att det fanns en individuell behandlingsplan, visar avhandlingen.
I en delstudie kontrollerade forskarna om det går att se ett samband hur vårdcentralens kvalitetsarbete och patienternas långtidsblodsocker. Arbetet visade sig ha betydelse, men främst för de grupper av patienter som har ett kontrollerat långtidsblodsocker. För en liten grupp, runt 12 procent, som har vad som kallas okontrollerat blodsocker, var effekten av kvalitetsarbetet inte så stor.
En del av studien samband är relativt svaga, och Rebecka Husdal understryker att det i Sverige behövs mer forskning på primärvården och dess resultat, både vad gäller diabetesvård och generellt.
Sammantaget, tillägger hon, har Sverige jämfört med många andra länder en mycket bra diabetesvård, inte minst på grund av användningen av Nationella diabetesregistret, Socialstyrelsens riktlinjer och att vi har en subventionerad hälso- och sjukvård.
– Men man kan konstatera att med förbättrade rutiner och utbildning, både vidareutbildning i diabetesvård och utbildning i pedagogik så kan den ytterligare förbättras, summerar hon.
Ladda ned och läs hela avhandlingen Key Features for Successful Swedish Primary
Diabetes Care – Reality or Fiction?
http://uu.diva-portal.org/smash/get/diva2:1273473/FULLTEXT01.pdf