Välfärdsteknik riskerar att stjälpa snarare än hjälpa
Äldrevården Appar, robotar och smart teknik framhålls ofta som lösningen på äldreomsorgens utmaningar. Men risken är att de äldre känner sig marginaliserade och att teknikinförandet istället ökar klyftorna i samhället.
Maria Nilsson, forskare vid Linnéuniversitetet, har i sin avhandling i hälsovetenskap tittat närmare på införandet av välfärdsteknik – hur tekniken fungerar för äldre och deras anhöriga och hur samhället ser på deras behov.
Någonting är fel
Läs vidare – starta din prenumeration
Välfärdsteknik kan till exempel vara appar i mobiltelefonen för att kontakta hälso- och sjukvården eller trygghetskameror och matningsrobotar.
– Mina resultat visar bland annat att äldre känner sig marginaliserade och att anhöriga lämnas utanför vården och omsorgen. Jag önskar att beslutsfattare kunde ha ett mer kritiskt förhållningssätt innan välfärdsteknik införs, säger hon.
Hälsa är inte det övergripande målet
Maria Nilsson har bland annat undersökt hur välfärdsteknik används för äldre och deras anhöriga, det vill säga, personer som ger vård, hjälp eller stöd till någon närstående. Hon har även tittat på hur politiker uppfattar välfärdstekniken i äldrevården.
Ett av resultaten visar att hälsa inte ses som det övergripande målet för välfärdsteknik. Det är snarare ett medel för att uppnå självständighet. Det innebär att man förväntar sig att den äldre ska, med hjälp av välfärdsteknik, kunna ta hand om sig själv för att bo kvar hemma.
– Detta blir problematiskt då det riskerar att marginalisera äldre med större behov av vård, hjälp och stöd, samt deras anhöriga, säger Maria Nilsson.
Svårigheten att få en personlig kontakt inom vården gör att äldre dessutom känner sig utelämnade och utan sammanhang.
Utan anhörig är man chanslös
Resultaten visar också att anhörigas roll är extremt viktig för äldre. Några av de som är intervjuade i studien menar att de som inte har anhöriga ”är chanslösa” i dagens samhälle.
Men i policydokument var rollen “anhörig” inte alls av samma betydelse, eller saknas helt och hållet.
– De olika bilderna av anhörigas roll tyckte jag var intressant. Anhöriga står för majoriteten av all vård, hjälp eller stöd som utförs i Sverige men i policydokumenten är de i princip osynliga. Det finns ingen välfärdsteknik som ser de anhörigas roll som en aktiv del i omvårdnaden/omsorgen eller hälsan för äldre, säger Maria Nilsson.
Riskerar att öka klyftorna
Vidare visade Marias resultat en tydlig ojämlikhet i hälsan hos äldre.
– Teknikinförandet i vården kan öka klyftorna eftersom vissa äldre inte har råd, till exempel med smarta telefoner som behövs för att använda appar. Det var däremot ingenting de politiker jag intervjuade hade reflekterat särskilt mycket över, säger hon.
Maria Nilsson är kritisk till hur självständighet ses som det övergripande idealet. Hon tycker att det behövs ett mycket mer kritiskt förhållningssätt till införandet av välfärdsteknik.
– Det går inte att lägga alla ägg i samma korg, den välfärdstekniska korgen. Jag önskar att politiker och beslutsfattare kunde höja blicken och fundera över vilka etiska och moraliska problem det finns kopplat till välfärdsteknik. De behöver problematisera användandet av välfärdsteknik i stället för att se det som den enda lösningen.
Bygger på intervjuer och policydokument
Avhandlingen är delfinansierad av Nationellt kompetenscentrum för anhöriga (NkA). Den bygger bland annat på intervjustudier med politiker och representanter från två olika pensionärsförbund. Maria Nilsson har också granskat policydokument, bland annat digitaliseringsstrategier, från flera svenska kommuner.
